Löpnande räkning enligt självkostnadsprincipen

Löpande räkning

När ett arbete ersätts med rörlig ersättning är det vanligt att det finns angivet vissa à-priser, och att man använder löpande räkning för det som faller utanför à-priserna.  Men ibland talar man om löpande räkning och ibland om självkostnadsprincipen. Vad gäller egentligen?

Jo, själva ersättningsmodellen är löpande räkning, och vid den utgår det ersättning enligt självkostnadsprincipen. Så rent praktiskt har det inte så stor betydelse vilket ord man använder, utan innebörden blir normalt detsamma.

Självkostnadsprincipen

Självkostnadsprincipen innebär kortfattat att L får en ersättning som motsvarar deras egen kostnad, plus ett entreprenörsarvode. 

Själva ersättningsmodellen är löpande räkning, och vid den utgår det ersättning enligt självkostnadsprincipen.

Självkostnadsprincipen beskrivs i ABFF 15 i kap 6 § 3. Där finns det angivet vad L får räkna in i självkostnaden samt vad entreprenörsarvodet ska omfatta. Det beskrivs med en lista på 9 punkter. Pkt 1-7 räknar upp vad L får räkna in i sin sjävkostnad, och pkt 8 & 9 anger två olika typer av entreprenörsarvode.

Pkt 8 är den som används mest, då den förenklat är L:s påslag för centraladministration och vinst för deras kostnad enligt pkt 1-7. Den syns oftast som ett %-påslag på L:s faktura när de vidarefakturerar en  underleverantörs- eller materialfaktura.

Pkt 9 avser ersättning för hantering av arbete, hjälpmedel, material eller vara som har betalats av beställaren direkt – det vill säga fakturan har inte passerat L. Det här är inte så vanligt i Aff-entreprenader, utan vi arbetar mer med att beskriva tjänsten ”hantering” och ersätta den på samma sätt som andra arbetsuppgifter.

Hur stort entreprenörsarvodet är i en entreprenad framgår av Kontraktet, K6 Ekonomi. En vanlig formulering är: ”När ersättning utgår på löpande räkning enligt självkostnadsprincipen (enligt ABFF 15 kap 6 § 3) ska procentsatsen för entreprenörsarvodet enligt punkt 8 vara …%.”

Lämna ett svar