Självkostnadsprincipen innebär kortfattat att L får en ersättning som motsvarar deras egen kostnad, plus ett entreprenörsarvode. 

Själva ersättningsmodellen är löpande räkning, och vid den utgår det ersättning enligt självkostnadsprincipen.

Självkostnadsprincipen beskrivs i ABFF 15 i kap 6 § 3. Där finns det angivet vad L får räkna in i självkostnaden samt vad entreprenörsarvodet ska omfatta. Det beskrivs med en lista på 9 punkter. Pkt 1-7 räknar upp vad L får räkna in i sin sjävkostnad, och pkt 8 & 9 anger två olika typer av entreprenörsarvode.

Pkt 8 är den som används mest, då den förenklat är L:s påslag för centraladministration och vinst för deras kostnad enligt pkt 1-7. Den syns oftast som ett %-påslag på L:s faktura när de vidarefakturerar en  underleverantörs- eller materialfaktura.

Pkt 9 avser ersättning för hantering av arbete, hjälpmedel, material eller vara som har betalats av beställaren direkt – det vill säga fakturan har inte passerat L. Det här är inte så vanligt i Aff-entreprenader, utan vi arbetar mer med att beskriva tjänsten “hantering” och ersätta den på samma sätt som andra arbetsuppgifter.

Hur stort entreprenörsarvodet är i en entreprenad framgår av Kontraktet, K6 Ekonomi. En vanlig formulering är: “När ersättning utgår på löpande räkning enligt självkostnadsprincipen (enligt ABFF 15 kap 6 § 3) ska procentsatsen för entreprenörsarvodet enligt punkt 8 vara …%.”